Två sidor av Axentowiczs Vår

Våren förknippas ofta med ljus, liv och skönhet – en tid av förnyelse och blomning. Men i Teodor Axentowiczs målning Vår (1900) finner vi en sensuell underton som ger verket en annan, mer laddad dimension. Här ser vi en kvinna med en spegel i ena handen och en tulpan i den andra, symboler som både speglar vårens skönhet och samtidigt öppnar upp för en djupare tolkning.

I verket Vår (1900) presenterar den polske konstnären Teodor Axentowicz (1859–1938) en till synes klassisk allegori över våren, en symbol för förnyelse, fertilitet och skönhet. Den avbildade kvinnan håller en spegel i ena handen och en tulpan i den andra. I många allegoriska framställningar representerar tulpanen kärleken eller naturens blomstrande livskraft, medan spegeln ofta kopplas till självreflektion eller skönhet och ibland även fåfänga.

I denna målning kan spegeln tolkas både som ett redskap för introspektion, där kvinnan reflekterar över sig själv och som en symbol för yttre skönhet. Allegorin binder ihop idén om att naturen går igenom en förändring under våren precis som en individ kan göra genom självreflektion. Art Nouveau stilens flytande linjer och organiska former, tulpanens betydelse som symbol för livskraft, såväl som kvinnans nakna överkropp förstärker denna koppling mellan människan och naturen. Nakenheten kan i detta fall också ses som en anspelning på naturens fertilitet om våren.

Detta och liknande allegoriska grepp är vanligt förekommande och det finns otaliga exempel långt bak i konsthistorien. Sandro Botticellis "Primavera" avbildar vårens och blommornas gudinna Flora som sprider blommor omkring sig. Flora återkommer igen i Francesco Melzis verk med samma namn, där han betonar gudinnans roll som 'blommornas moder'. Dessa traditionella allegorier fokuserar på kvinnan som en personifiering av naturen. Deras skönhet är bundna till ett bredare koncept om naturens uppvaknande efter vintern, och de är avbildade i harmoni med naturen.

Med tanke på verkets titel och symboler är det lätt att lägga den på vår-allegori-högen, men Axentowicz verkar dock sträcka sig utanför denna allegoriska ram och ger ledtrådar om en mer mångtydig tolkning.

Om vi börjar med att justera hur vi ser på spegeln, om vi utgår från en mer patriarkal synvinkel så är det inte långsökt att tänka sig spegeln som en symbol för fåfänga. Och fortsätter vi på den linjen kan tulpanen ses på som ett verktyg för förförelse snarare än äkta kärlek. Nu börjar kvinnan igen ta köttslig form och blir till en individ som spelar efter manliga begär och använder sin lockelse för att dra till sig uppmärksamhet.

Det fascinerande med detta är hur båda tolkningarna kommer från samma visuella symboler. Spegeln, tulpanen och nakenheten har alla en dualitet som å ena sidan kan representera naturens omvandling och förnyelsecykel, å andra sidan köttets frestelse.

Enligt Masovian Museum in Płock, där verket har sin hemvist, visar målningen "Ata Zakrzewska, konstnärens favoritmodell, den förföriska "femme fatalen" idealiserad av Ungpolen. Kvinnan håller vårens symbol, tulpanen, och spegeln, Afrodites attribut."

Ungpolen som var en konstnärlig och litterär rörelse var del av de europeiska symbolistiska strömningarna runt sekelskiftet 1900. Konstnärerna i denna rörelse utforskade ofta dekadenta teman som erotik och död, och kvinnan (i största allmänhet) sågs som en gåtfull och kraftfull figur.

I detta ljus verkar målningen onekligen stämma bättre överens med ett mörkare, kanske mer nyanserat tema än enbart vårens förnyelse. Kopplingen till femme fatale stärker tolkningen av kvinnan som mer än bara en symbol för vårens skönhet. Femme fatale-gestalten personifierade vid denna tid fascinationen för kvinnlig skönhet och farlighet, där sensualitet och makt gick hand i hand. Zakrzewska framstår här som en kvinna som inte bara reflekterar sin egen skönhet utan aktivt använder den för att utöva kontroll. Tulpanen, som kan ses som en symbol för ny kärlek eller återfödelse i en mer neutral mening, får nu en mer laddad och förförisk innebörd. Spegeln, som museet hänvisar till som Afrodites attribut, förstärker en känsla av självmedvetenhet eller fåfänga och knyter figuren till idéer om makt genom skönhet och lockelse, vilket betonar hennes roll precis som de beskriver henne, som en femme fatale.

Med det sagt så går inte den tidigare nämnda dualiteten att bortse ifrån, särskilt inte med tanke på verkets titel. Även om denna nya information gör tolkningen av kvinnan som femme fatale mer framträdande, utesluter den inte helt idén om introspektion eller förnyelse. Trots allt är femme fatale också en figur för förvandling, om än kanske inte på det positiva eller livgivande sätt som vanligtvis förknippas med våren. Istället handlar hennes förvandling om kontroll, attraktion och manipulation. En mer komplex tolkning av årstidens förnyelse.

Slutligen är det värt att reflektera över hur dessa tolkningar påverkar vår syn på kvinnan i målningen. Tolkningen av henne som en femme fatale är förankrad i en patriarkal syn på kvinnans roll och hennes medel till makt. Däremot är tolkningen av kvinnan som en symbol för naturens förnyelse mer neutral då den inte i samma grad förutsätter en manlig blick eller kvinnans relation till män. I denna tolkning blir hon en del av ett större koncept som inte är knuten till en könad maktstruktur. Här representerar Ata idéer om liv och förnyelse som känns mer tidlösa.

6 månader sedan