När konsten får eget liv

Så snart ett konstverk möter sin publik börjar det leva sitt eget liv – ofta bortom konstnärens ursprungliga intentioner. Konst som från början inte hade en politisk eller social agenda kan plötsligt bli en symbol för en rörelse eller idé.

Ett exempel är Eugène Delacroixs Friheten på barrikaderna, som länge förknippats med frihetskamp trots att konstnären själv inte var aktivist. Enligt Barthélémy Jobert - konshistoriker och specialist på 1800-talets romantiska konst - så såg Delacroix sig själv mer som en åskådare än någon som aktivt deltog i politiska rörelser. Trots detta har verket blivit en ikon för revolutionär anda. Ett mer modernt exempel är internet-memes, där bilder och symboler ofta tas ur sitt ursprungliga sammanhang och får helt nya betydelser beroende på hur de används och tolkas. På samma sätt som Friheten på barrikaderna levt vidare som symbol för frihet och kamp, kan en meme förvandlas och anpassas till nya sammanhang, och ofta på sätt som inte skaparen kunde förutse.

I andra fall kan symbolik uppstå där konstnären inte medvetet tänkt på det. En enkel avbildning av ett föremål eller en scen kan väcka associationer hos betraktaren, skapade av personliga eller kulturella referensramar eller rent av slump. Här kan den undermedvetna påverkan ibland framträda starkare än den avsiktliga betydelsen. När ett konstverk väl har getts ut, blir konstnärens intentioner sekundära. Det är nu i betraktarens händer och medvetande verket lever vidare.

Vladimir Fokanovs Girl Carrying a Bull framstår som en tydlig anspelning på myten om Europa och tjuren, men enligt konstnären själv finns ingen djupare symbolisk mening bakom verket. Istället ska motivet ha fötts ur en fascination för kontrasten mellan kvinnan och den massiva tjuren. Trots denna avsaknad av avsiktlig symbolik har publiken ändå tolkat verket utifrån antagandet att det är Europa och tjuren som avbildas. Från denna tolkning görs kopplingar till allt från Ukrainas status i Europa till teman om kvinnors börda och styrka. I det offentliga medvetandet blir verket en symbol för komplexa frågor och kulturella spänningar, där Fokanovs egna intentioner bara blir en sidnot i historien medans verket lever vidare på egen hand.

För symbolisterna under 1800-talet var detta en självklar tanke. Konst skulle tala till betraktarens inre, och symboliken var tänkt att tolkas subjektivt. Deras syn på konst var att mening och känsla skulle uppstå i mötet mellan verk och betraktare, oberoende av konstnärens vilja.

Detta skiljer sig markant från tidigare traditioner där konst var ”till för att läsas” och skapades av och för en utbildad elit. Symboliken var utformad för att förstås av en lärd publik, där konstnärens intentioner och en gemensam referensram av myter och historia var centrala för att korrekt tolka verket.

Symbolisterna bröt alltså med denna tradition och i deras kölvatten lever vi vidare. I vår tid har tillgängligheten till konst – både att skapa och att uppleva den – blivit större än någonsin, och den subjektiva tolkningen har cementerats som en central del av konstupplevelsen. Det är osannolikt att vi någonsin kommer bryta oss loss från detta synsätt, igen med tanke på tillgängligheten. Konsten lever och formas idag till stor del i betraktarens ögon, där varje ny tolkning bidrar till verkets fortsatta liv och utveckling.

6 månader sedan