En fundering om konsthistoriens stökighet

Från prerafaeliter till postmodernism. Jag älskar att sätta etiketter på konst – men ju mer jag lär mig, desto svårare blir det. En fundering om konsthistoriens stökighet och varför allt inte längre får plats i prydliga lådor.

Jag är en person som alltid söker nyans.
Jag har svårt att se saker som svart eller vitt. Oavsett om det handlar om politik, människor eller konst så ser jag det tankesättet som oäkta och ibland till och med skadligt. Jag vill förstå kontexter och motsägelser ibland till den grad att jag snubblar över mig själv. Jag är djävulens advokat även när jag inte vill.

Jag nöjer mig sällan med en förenklad sanning. 
Samtidigt så älskar jag att kategorisera. Särskilt när det kommer till konst. Jag vill kunna placera konstverk i en rörelse eller stil. Men ju mer jag lär mig om konst, framförallt modern konst, ju stökigare blir det.

Det här inlägget handlar om det, en självklar verklighet för riktiga konsthistoriker, men ändå något jag funderar mer och mer på ju mer jag lär mig och ju mer jag försöker kategorisera nya konstverk.

Jag har börjat se konsthistorien som väldefinierade vägar som grenar ut sig och blir mindre landsortsvagar, som blir tusentals stigar för att tillslut försvinna ut helt och bli den rå terräng som är dagens konstlandskap. 

För mig börjar skiftet någonstans med Prerafaeliterna och Impressionisterna. De är kanske inte nödvändigtvis de första, men dessa dessa rörelser influerar den mångfald som kom att uppstå. Prerafaeliterna blickade bakåt men kom med nya tankar och idéer om konst, Impressionisterna frigjorde penselarbetet, hur de använde färg och ett nytt sätt att se världen. Jag ser det som de första riktiga förgreningarna på min metaforiska väg. Innan dess var det långa raksträckor, en del kurvor och styva svängar. Men vi var på samma väg där nya idéer ersatte de gamla.

Därifrån kom det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet med explosion av nya rörelser, vissa ersatte något gammalt medan andra löpte parallellt. Symbolism, Synthetism, Art Nouveau, Dada, Cubism, Futurism, Surrealism. Alla hade de sitt eget visuella språk, teori och ibland till och med ett manifest de levde och skapade konst efter. Det var samfund av konstnärer, inte bara stilar.  Alla hade de sina egna distinkta bildspråk. Här har de stora vägarna förgrenat ut sig och blivit många, men det är fortfarande relativt enkelt att se var du är.

Men när vi kommer till mellankrigstiden, och särskilt efter andra världskriget, börjar idén om en linjär konstutveckling att lösas upp. Konstnärer verkar inte längre försöka störta rörelsen före dem. Istället börjar de låna från alla håll. En och samma målning kan bära spår av futurism, klassicism och surrealism, samtidigt. Många konstnärer ville inte längre tillhöra en grupp eller definieras av en rörelse.

Det finns fortfarande idéer, riktningar och tillfälliga sammanslutningar, som Braques och Picassos retour à l'ordre, men de lämnar inte mer än små krusningar i det hav konstvärlden har blivit.

Samtidigt växte världen ihop. Tryck, resor, brevväxlingar, senare internet: konst kunde färdas snabbare, längre och påverka bredare. Konstnärer hämtade inspiration från fler håll än någonsin tidigare. Vad som tidigare var en geografisk skola eller ett tydligt program blev nu en stil, ett uttryck, en personlig lutning.

Från vägar till ett öppet landskap.

Idag räcker det inte längre med prydliga små lådor att sortera in konst i. Vi behöver lika många lådor som vi har konstnärer, och även då kanske det inte räcker. Jag vet inte om det finns någon tydlig poäng med den här texten. Kanske är det bara det här: världen är inte svart eller vit, hur gärna jag än ibland vill att den ska vara det.

1 månader sedan